Kom till stallet söndag morgon,
möttes av en flåsande häst i boxen,
med ett otroligt tjockt bakben,
det visade sig att han hade 41° feber med hög puls.
Veterinär kallades ut omdelbart, konstaterade
att benet som tur var inte var brutet.
Han fick smärtstillande, febernedsättande, antibiotika osv..
Det vi nu skulle göra var att få Rys i ett transportabelt skick,
och vi hoppades på att det var blodförgiftning.
Två påsar dropp i halsen och bandadeomslag på benet.


Dropp upphängt, en febrig Rys knaprar i sig lite hö.


När droppen var slut, lindade jag bandage runt halsen
som skydd för kanylen. Fleecetäcket fick han på
när han började svettas.


Han fick nytt spån, en massa hö i både upphängt nät
och på golvet, så han kunde välja.
Jag satt på en stol hela dagen och var med honom.
Han vilade mycket och åt lite hö ibland.

När Minna, veterinären, kom tillbaka på kvällen hade
febern både sjunkit och stigit, på kvällen låg den på 39,3°.
Blodförgiftning var det iaf, som hade börjat i benet
men spridit sig i hela kroppen.
12 timmar satt jag med Rys på söndagen.

På måndag morgon hade han repat sig bra,
Minna kom ut och gav morgon medicin,
och transport till Strömsholm var inte längre aktuellt.
Tempen låg på 38,5°, men han fick gå ut ensam i en hage.

Nu har vi fått en massa medicin han ska få,
så om några dagar ska han vara återställd.

Men för ett ögonblick rasade hela min värld samman,
skräcken för att benet skulle vara brutet är obeskrivlig.