När jag tänker tillbaka,
för att hitta ett  speciellt ögonblick jag vill berätta om.
Fastnar jag vid ett minne för lite mer än ett år sen.
Andra 110 jag och Rys gjorde.
Först och främst var jag chockad över att
vi ens tog oss till omhoppning.
Men vi hade tagit oss över alla hinder.
Och när vi var påväg mot utgången, insåg jag
att alla bommar låg kvar, inget hade gått fel.
Vi var felfria.
Lyckan och glädjen som spreds sig i kroppen då
är helt obeskrivlig.
Överlycklig, skakis i hela kroppen.
Allt var perfekt, just det ögonblicket.