when right is wrong
Jag kommer ihåg känslan av att bara vara ett skal,
likgiltlig till allt, inte bry sig om nått.
Och den enda anledningen är att man blivit sårad,
eller lämnad. Bortglömd.
Man faller in i ett mönster,
gör samma saker varje dag för att komma bort från smärtan.
Och det värsta med allt, var att det kändes fel att vara glad.
Fel att skratta. Fel att le.
Känslan att le och skratta var obekant, konstig.
Allt som förut var rätt, kändes fel.
Ingenting var som det borde vara.
När jag väl tog mig ifrån detta,
var den starkaste ögonblicket i mitt liv.
Och jag hoppas att jag aldrig någonsin faller tillbaka,
att jag aldrig tillåter mig själv att bli så sårad.
Kommentarer
Trackback
