Där var han igen, lika strålande glad som vanligt.
Med sitt yviga hår och stora leende.
Och på samma sätt som alla gånger förr,
lyfte han mig och kramade mig hårt.
Glädjen var överväldigande, äntligen,
äntligen har vår kära vän kommit tillbaka.

Och så vaknar man upp,
upp ur sin dröm, med tårarna rinnandes.
För han kommer aldrig tillbaka,
våran egna solstråle.
Aldrig kommer han komma och krama oss som förr,
aldrig kommer han spela sin gitarr,
aldrig mer kommer vi få höra hans skratt.

Jag kommer alltid sakna honom,
och jag kommer alltid älska honom.
Ole Bäck.