Luciia

Egentligen var det alldeles nyss,

men det känns så långt borta.

Hur kunde det bli såhär?
Hur kunde vi göra såhär?

Med facit i hand, skulle jag gjort så mycket annorlunda.

Men så är det väl alltid.

Men, "it tears me apart", när jag ser allt glida iväg mer och mer.

Och jag kan inte göra något,

för allt jag gör spelar ingen roll,

för det är redan försent.

Men jag kan inte förstå det,

vill inte inse det.

Är det egentligen värt att kämpa för?

Så länge jag orkar ska jag kämpa för dig,

för jag gjorde fel. Du gjorde också fel.

Men jag vill få allt rätt igen.

Det måste gå.