Vart jag än befinner mig,
finns det alltid en plats där du borde vara.
På passagerarsätet i min bil,
framför mig i duschen,
bredvid mig i sängen.
Det är inte alltid du är där,
men det finns en plats där du alltid är;
i mitt hjärta.
På platsen bara för dig.

Jag är glad att jag kom över,
det hemska jag tyckte du gjorde.
Och jag är glad att jag inte brydde mig
om att du ljög för mig.
Jag är glad över att jag börjar förstå dig,
på samma sätt som du börjar förstå mig.
För idag, flera veckor senare.
Är du bara min.
Och jag är bara din.
Jag älskar dig.

När jag berättade att jag har en förälskelse
till stjärnorna, glömde jag att nämna en sak.
Stjärnorna finns alltid där,
som en påminnelse om att jag aldrig är ensam.
Och jag blir lycklig.
En stjärnklar himmel en mörk natt,
vad mer behöver jag?
Jag behövde inte så mycket mer,
innan jag blev påmind om det.
Norrsken.
Varje gång, lika fantastiskt.
Varje gång , lika häpnadsväckande.
Varje gång, tappar jag andan.
Och jag blir lycklig, så fort jag ser det.
Jag dör lite grann varje gång,
så fullkomligt vackert är det.
Jag underskattar aldrig stjärnorna,
men dom finns alltid där.
Norrsken överraskar, alltid.
Och det finns inget vackrare,
eller mäktigare naturen har skapat.
Sedan första gången jag såg det,
har jag älskat det.
Och varje gång det försvinner,
saknar jag och längtar jag,
tills nästa gång jag får se det.
Det värsta är,
att jag aldrig vet när jag gör det.
Eller ens om jag gör det.

Jag tror jag faller,
men jag trivs rätt bra med det.

2011-11-25 - edit

Jag är fortfarande rädd att glömma
vad jag kände för dig.
Hur otroligt speciell du var för mig.
Hur jag faktiskt kunde göra vad som helst för dig.
Och hur jag verkligen kände när
hjärtat slets ur min kropp när du försvann.
För det gjorde det.
En ond makt som tog dig ifrån mig,
slet ut mitt hjärta samtidigt.

Ska även denna sång få sitt slut innan refrängen är nådd?
Eller är det jag som är rädd för att lyssna,
och sänker volymen så mycket att jag missar refrängen?
Så när jag väl vågar höja volymen är sången redan slut?
Och jag tror att det inte fanns någon refräng,
så jag glömmer hela sången, även melodin.
Så kanske är det dags att höja volymen, bara lite grann?
Bara för att höra om melodin är vacker.
För är den det,
kanske jag även får dansa på rosor.

Att våran vänskap kanske är slut,
gör nog mer ont i mig än i dig.
Och ändå,
är det du som tagit den största förlusten.

En bild säger mer än tusen ord.
Men för tillfället har jag ingen bild,
och inga ord heller.
Förutom, att jag tycker om att höra
att du saknar mig.

En gång för längesen var du en självklarhet,
en gång för längesen var det dig jag levde för.
En gång för längesen var dina lungor fyllda
med luft och din själ fylld av energi.
Men dina lungor tog för längesen sitt sista andetag
och det var längesen dina dundrande hovar hördes.
Det var längesen du var fylld av liv och rörelse.
Det var inte du och jag, det var aldrig du och jag.
Det fanns bara vi,
du var en del av mig och jag var en del av dig.
Varför kunde du inte få leva kvar vid min sida,
där skulle du alltid vara.
Dig, skulle jag göra vad som helst för.

Om en månad blir jag 20.
Det firar vi med blandade bilder från i sommras.


Det har varit; pay n jump, tävling, student firande,
flytt av häst två gånger, personalfest, utefester med massa
roliga männiksor, festival, bad, mys med hästar,
mys med vänner, fått nya vänner, varit full, varit glad, varit snygg.
Tack för en superfin sommar, nu längtar jag efter snön!

; Vad gör du?
; Lyssnar på ditt hjärta.
Klandra mig inte för att jag har lätt att förlåta.

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Du lever för kicken, precis som jag

Fan vad mycket det är jag saknar.
Jag hatar det. Hatar att sakna.
Jag är inte bra på det.
Saknar högstadiet, saknar klassen.
Saknar gymnasiet, saknar klassen.
- Har verkligen haft världens bästa klasser.
Saknar lunarstorm.
Saknar bilddagboken.
Saknar vänner jag hade förut.
Saknar ridprofilen på högstadiet.
Saknar vintern 2009.
Saknar Limmobus.
Saknar "die die die my darling".
Saknar "Snälla stanna ett tag".
Saknar vinterkyssarna.
Saknar sommarkyssarna.
Saknar "Jag är singel och sökande".
Saknar första gången jag såg Snövit.
Saknar Thule.
Saknar första gången jag red Snövit.
- Första träningen.
Saknar frihetskänslan med Thule.
Saknar Susse och Busen.
Saknar vårat lillstall.
Saknar grådö.
Saknar att bo i grådö.
Saknar rosendal.
Saknar att bo med fyra personer.
Saknar mysteriet på greveholm
Saknar Pelle Svanslös
Saknar alla tävlingar med Snövit.
Saknar att rida busponnys.
Saknar Thule.
Saknar att vara med i luciatåg och sjunga.
Saknar haxed.
Saknar skype.
Saknar min cam.
Saknar mina pojkar.
Saknar Jessica.
Saknar stockholmsreosrna med båda klasserna.
Saknar avslutningen i 9an.
Saknar studenten.
Saknar studentveckan.
Saknar att jag hellre valde barbacka än sadel,
bara för att det var så mycket bättre barbacka på Thule.
Saknar alla nätter med Susse.
Saknar allt vi gjorde med familjen Norman.
Saknar honom.
Saknar henne.
Saknar dig.
Saknar mig.
Saknar Thule.

ödet. ödet. ödet. ödet. ödet.
ödet. ödet. ödet. ödet. ödet.
ödet. ödet. ödet. ödet. ödet.
ödet. ödet. ödet. ödet. ödet.
jag tror ju på ödet,
varför är det då så svårt?

Jag förstår inte..
Jag vet inte ens vem du är.
Jag har bara träffat dig en gång på riktigt,
och då var det knappt på riktigt.
Jag förstår inte hur jag kunde fastna så fort.
Men ibland klickar det bara.
Och fina vänner kan man aldrig ha för många av.