Luciia

Där var han igen, lika strålande glad som vanligt.
Med sitt yviga hår och stora leende.
Och på samma sätt som alla gånger förr,
lyfte han mig och kramade mig hårt.
Glädjen var överväldigande, äntligen,
äntligen har vår kära vän kommit tillbaka.

Och så vaknar man upp,
upp ur sin dröm, med tårarna rinnandes.
För han kommer aldrig tillbaka,
våran egna solstråle.
Aldrig kommer han komma och krama oss som förr,
aldrig kommer han spela sin gitarr,
aldrig mer kommer vi få höra hans skratt.

Jag kommer alltid sakna honom,
och jag kommer alltid älska honom.
Ole Bäck.

Varför, när det för en gångs skull är lite enkelt,
varför ska det vara så svårt ändå?

En helhelg med Denice iaf, fest och lördagsmys.
Tacos hos Johanna på fredagen.
En fin helg.

Alla är vi missnöjda över saker i livet
jobbet, vänner, pengar, utseende etc.
Jag har ändå varit ganska nöjd med det mesta,
visst det finns alltidalltid saker att klaga på.
Man tänker inte på hur bra man har det,
förrens man har det sämre.
Och det var längesen jag var så här missnöjd,
missnöjd med mig själv.
Det har alltid varit något jag velat ändra på,
men ändå funnit mig ganska bra i situationen.
Men det gör jag inte nu, det tär på mig som fan.
Visst, vissa dagar blundar jag och tänker;
det löser sig, jag ska ta tag i det.
Men var får man styrkan ifrån,
när man verkligen känner sig på botten?
Som sagt, vissa dagar går det att blunda för det,
och för det mesta skämtar jag bort det.
Men den där klumpen i magen finns alltid där,
missnöjet och undran; hur fan kunde jag låta det gå så långt?
För att för mig, har det gjort det.
Vad än någon annan tycker.
För i slutänden är det ju jag som ska vara nöjd med mig själv.
Inte ni, inte du, inte han eller hon.

Tillverkad av finaste läder.
Skärningen av kåporna och knästöden
ger ryttaren en close contact till hästen.
Elastisk bom som ger en nära kontakt med hästen.
Kanalen under sadeln är bred vilket gör att hästarna
kan komma upp och arbeta rätt med ryggen.
Stoppad med riktig stoppull. H. Sprenger stigläderlås.
Stålförstärkt syntetbom. Fem års garanti på bommen.

Woopwoop, formodligen snart min :>

Haha, åt alldeles nyss faktiskt.
Blev tacos rester idag i matlåda.
Blir faktiskt rätt gott om man gör det på rätt sätt.
Jag värmer köttfärs, mosat hårt bröd och ost.
Sen blandar jag allt med grönsakerna och har på sås.
Ikväll vet jag inte vad det blir, hoppas på nått gott.

Mina föräldrar är som många andras;
- stöttande vad det än gäller
- finns alltid där
- dryga
- snälla
- ärliga
- kloka
- erfarna
- godhjärtade
& världens bästa.

Ja, jag lär väl ta tag i detta inlägg.
Man vill ju minnas sin första kärlek som något bra,
men, det gör inte jag.
Den första kärleken, den riktigt första,
det är den man känner så otroligt starka känslor för.
Det var längesen jag var kär, men det var en dag jag föll,
2 Juli 2007, jag kommer aldrig aldrig glömma den dagen.
Så jävla lycklig. Men någonstans på vägen
tappade jag bort mig själv.
Jag blev någon jag inte ville vara,
sårbar, deprimerad, förtvivlad, arg, ledsen, dum.
Båda gjorde vi fel, men alla ord, alla gånger han var elak,
det sitter inprintat starkare än något annat.
15månader långt förhållande följdes av 1år med smärta.
För hur dåligt vi än hade det, så ville jag inget
hellre än att det skulle fungera.
Vi hann med att göra mycket roligt
och vi hade några riktigt bra månader.
Men det är glömt.
Det tog över 1år att komma över det där,
men den dagen jag sa ifrån, den dagen jag gick vidare.
Jag glömmer det aldrig, ett av mina starkaste ögonblick.
När jag insåg hur fel det var och att jag inte ville vara
med någon som gjorde mig illa mer än gjorde mig glad.
Sen att jag hade någon annan att tänka på när jag insåg detta,
gjorde det bara lättare.
Nog för att det inte blev något mellan den nya och mig,
men jag kommer nog alltid minnas honom också,
för han gjorde det lättare att välja.
Tack till min familj och mina vänner som stöttade,
förlåt för mitt beteende.

Kom till stallet söndag morgon,
möttes av en flåsande häst i boxen,
med ett otroligt tjockt bakben,
det visade sig att han hade 41° feber med hög puls.
Veterinär kallades ut omdelbart, konstaterade
att benet som tur var inte var brutet.
Han fick smärtstillande, febernedsättande, antibiotika osv..
Det vi nu skulle göra var att få Rys i ett transportabelt skick,
och vi hoppades på att det var blodförgiftning.
Två påsar dropp i halsen och bandadeomslag på benet.


Dropp upphängt, en febrig Rys knaprar i sig lite hö.


När droppen var slut, lindade jag bandage runt halsen
som skydd för kanylen. Fleecetäcket fick han på
när han började svettas.


Han fick nytt spån, en massa hö i både upphängt nät
och på golvet, så han kunde välja.
Jag satt på en stol hela dagen och var med honom.
Han vilade mycket och åt lite hö ibland.

När Minna, veterinären, kom tillbaka på kvällen hade
febern både sjunkit och stigit, på kvällen låg den på 39,3°.
Blodförgiftning var det iaf, som hade börjat i benet
men spridit sig i hela kroppen.
12 timmar satt jag med Rys på söndagen.

På måndag morgon hade han repat sig bra,
Minna kom ut och gav morgon medicin,
och transport till Strömsholm var inte längre aktuellt.
Tempen låg på 38,5°, men han fick gå ut ensam i en hage.

Nu har vi fått en massa medicin han ska få,
så om några dagar ska han vara återställd.

Men för ett ögonblick rasade hela min värld samman,
skräcken för att benet skulle vara brutet är obeskrivlig.