Ja, jag lär väl ta tag i detta inlägg.
Man vill ju minnas sin första kärlek som något bra,
men, det gör inte jag.
Den första kärleken, den riktigt första,
det är den man känner så otroligt starka känslor för.
Det var längesen jag var kär, men det var en dag jag föll,
2 Juli 2007, jag kommer aldrig aldrig glömma den dagen.
Så jävla lycklig. Men någonstans på vägen
tappade jag bort mig själv.
Jag blev någon jag inte ville vara,
sårbar, deprimerad, förtvivlad, arg, ledsen, dum.
Båda gjorde vi fel, men alla ord, alla gånger han var elak,
det sitter inprintat starkare än något annat.
15månader långt förhållande följdes av 1år med smärta.
För hur dåligt vi än hade det, så ville jag inget
hellre än att det skulle fungera.
Vi hann med att göra mycket roligt
och vi hade några riktigt bra månader.
Men det är glömt.
Det tog över 1år att komma över det där,
men den dagen jag sa ifrån, den dagen jag gick vidare.
Jag glömmer det aldrig, ett av mina starkaste ögonblick.
När jag insåg hur fel det var och att jag inte ville vara
med någon som gjorde mig illa mer än gjorde mig glad.
Sen att jag hade någon annan att tänka på när jag insåg detta,
gjorde det bara lättare.
Nog för att det inte blev något mellan den nya och mig,
men jag kommer nog alltid minnas honom också,
för han gjorde det lättare att välja.
Tack till min familj och mina vänner som stöttade,
förlåt för mitt beteende.