Alla är vi missnöjda över saker i livet
jobbet, vänner, pengar, utseende etc.
Jag har ändå varit ganska nöjd med det mesta,
visst det finns alltidalltid saker att klaga på.
Man tänker inte på hur bra man har det,
förrens man har det sämre.
Och det var längesen jag var så här missnöjd,
missnöjd med mig själv.
Det har alltid varit något jag velat ändra på,
men ändå funnit mig ganska bra i situationen.
Men det gör jag inte nu, det tär på mig som fan.
Visst, vissa dagar blundar jag och tänker;
det löser sig, jag ska ta tag i det.
Men var får man styrkan ifrån,
när man verkligen känner sig på botten?
Som sagt, vissa dagar går det att blunda för det,
och för det mesta skämtar jag bort det.
Men den där klumpen i magen finns alltid där,
missnöjet och undran; hur fan kunde jag låta det gå så långt?
För att för mig, har det gjort det.
Vad än någon annan tycker.
För i slutänden är det ju jag som ska vara nöjd med mig själv.
Inte ni, inte du, inte han eller hon.