Luciia

Jag förstår inte..
Jag vet inte ens vem du är.
Jag har bara träffat dig en gång på riktigt,
och då var det knappt på riktigt.
Jag förstår inte hur jag kunde fastna så fort.
Men ibland klickar det bara.
Och fina vänner kan man aldrig ha för många av.

Jag förstår verkligen inte hur människor är funtade.
Dels; hur kan ni bara släppa iväg ... ?
och hur kan h*n bara vilja det?
Dels; känner du/ni inte alls att ni kanske gjort något
som kan tyckas vara upprörande?
Jävla människor.
Inte konstigt att jag har svårt att släppa in nån,
när jag inte ens kan lita på "jag lovar".

Det finns dagar jag tittar mig i spegeln
och undrar; hur fan ser jag ut?
Sen finns det dagar, som i fredags,
när jag tittar mig i spegeln, reagerar på det jag ser
och tänker; sa-tan! vad snygg jag är.
Jag vet det.
Ni vet det.
Jag vet, att ni vet det.
Sedan kan jag gå med ett belåtet
och självsäkert leende resten av dagen.

Och varje gång jag ser upp mot en stjärnklar himmel,
är det som att hitta hem.
Det är en av de största förälskelserna jag har i livet.
- Min kärlek till stjärnorna.
Tryggheten att veta, var jag än befinner mig,
kan jag alltid titta upp mot den gnistrande himlen,
och aldrig känna mig ensam.

Jag kommer ihåg känslan av att bara vara ett skal,

Bara för att jag säger saker du inte vill höra,
bara för att jag kanske sårar dig när jag gör det.
Betyder det inte att jag gör det för att vara elak,
jag gör ju det för att jag tycker om dig.
Och du blir sårad och arg,
för att du vet att jag har rätt.
Så när du är redo att acceptera sanningen,
finns jag vid din sida och stöttar dig.

Det finns inte mycket att säga om detta,
förutom att jag tror på ödet.
Allt som sker, har en mening.
Ingenting är förgäves,
för det ska helt enkelt vara så.
När man väl bestämt sig för att tro på ödet,
grämer man sig inte lika mycket över saker.
Det är helt enkelt bara att acceptera.

"Ångra aldrig det som en gång fått dig att le".
Det är bullshit.
Jag ångrar mycket som har fått mig att le.
Bara för att man är glad för stunden,
behöver det inte betyda att man är glad senare.
Att det är bra för en själv.
Och hur fan kan man inte ångra,
det som har gjort en själv till en svagare
och mer sårbar människa?
Man är ofta blind i livet,
eller befinner sig i en tjock dimma.
Då gör man misstag, misstag som man tror att man
blir lycklig av just då, men som man ångrar senare.
Jag tycker inte det är fel att ångra det som en gång
gjort dig glad och lycklig.
För när man tar sig ur dimman och kan se med klarare ögon,
då inser man sina misstag.
Ibland är det misstag man kan leva med och känna sig okej med,
men ibland är det misstag man verkligen, verkligen vill ha ogjorda.
Och det är ju så man känner.
Förneka inte dina känslor.

Vad är det för fel på att vara optimist?
Vad är det för fel på att drömma?
Det är ju jag som blir besviken
om det inte går som jag vill.
Inte du.
Inte ni.
Jag.
Så låt mig tro att det går.
För det är inte omöjligt.

There are moments in our lives when
we find ourselves at a crossroad, afraid,
confused, without a roadmap.
The choices we make in those moments
can define the rest of our days.
Of course when faced with the unknown,
most of us prefer to turn around and go back.

Så var dagen inne.
1 september, nu är det höst på riktigt.
Hämtade Ylva från skolan,
fixade och red två hästar.
Men till slut var det dax att säga hejdå,
till allt som hade med sommaren att göra.
Sorligt är det förstås,
men glad över den fina sommaren vi haft.
Jag trivdes mycket bra där ute,
trivdes med Ylva.
Som är så lätt att umgås med
och att prata med. Som redan förstår
vem och vad jag pratar om,
bara jag säger ett eller två ord.
Så det är tur,
att det är till Denice vi flyttar,
för med henne trivs jag ju också med, såklart.
Och hon kan mig utan och innan.
Tack för denna sommar &
för att jag lärde känna en ny fin vän.


Brutal stal denna blid, tihi.
Tänkte lägga upp bilder på fina stunder
jag haft i sommar, men det blir sen.

Jag vet att jag skulle kunna vara
där hon är idag.
Och jag har bara mig själv att skylla.
Jag kommer nog aldrig riktigt komma över det.
Men jag antar att det är ödet,
och att något bättre finns för mig.