Luciia

Kylan blir mer påtaglig för var dag som går,
gnistrande stjärnor letar sig fram på himlen varje dag.
Vi går mot mörkare, kallare tider.
Det betyder att sommaren är över,
och snart dags för hästflytt igen.
Varit ute på lite mysturer med Ylva nu såhär på slutet,
i kylan på kvällen.
Har även ridit med på Zenit, barbacka med ländtäcke och allt.
Det är ju bland det bästa med vintern,
barbackaturer under ett mysigt ländtäcke.
När vi säger hejdå till Falkeström och Ingvallsbenning,
kommer det även bli som ett farväl till sommaren.
Sen är det höst, på riktigt.
Tack för denna fina sommar.
♥

När jag tänker tillbaka,
för att hitta ett  speciellt ögonblick jag vill berätta om.
Fastnar jag vid ett minne för lite mer än ett år sen.
Andra 110 jag och Rys gjorde.
Först och främst var jag chockad över att
vi ens tog oss till omhoppning.
Men vi hade tagit oss över alla hinder.
Och när vi var påväg mot utgången, insåg jag
att alla bommar låg kvar, inget hade gått fel.
Vi var felfria.
Lyckan och glädjen som spreds sig i kroppen då
är helt obeskrivlig.
Överlycklig, skakis i hela kroppen.
Allt var perfekt, just det ögonblicket.

Är väl kanske dax att se till att bli klar med listan?
Men det är så jävla svårt att nämna en bästa vän.
Jag har en hel drös med så fina, så fina vänner.
Jag kan inte nämna en bara.
Och jag ska nog inte skriva några namn här heller,
för jag kommer bara glömma någon.
Det är väldigt stor spridning på er också,
från 15år upp till 27år.
För mig har en ålder aldrig spelat någon roll,
har alltid haft vänner som är både äldre och yngre.
Och jag hoppas, att jag tydlig visar
vilka som betyder lite extra.
Som är mina speciella hjärtevänner.
Ni borde veta vilka ni är.
Så mina fina underbara, ni som gör mitt liv värt;
jag älskar er!
Jag finns här för er, dag som natt.

Jag saknar att vara berusad,
den där känslan man får.
Det känns som man faller,
tappar all fattning.
Allting snurrar,
man glömmer var man är.
Pirr i hela kroppen,
magen vrider sig.
Jag saknar dom där kyssarna,
som väcker varenda nerv i hela kroppen.

Månen låg som en gul skärva på himlen igår kväll,
jag var påväg hem, men kunde inte riktigt svänga hemåt,
jag drogs mot månen, så mot månen körde jag.
Hamnade ute vid hamre där jag stannade,
klev ur bilen och bara tittade.
Och den där behagliga känslan kom tillbaka,
att det är okej att sommaren snart är slut,
för det finns inget bättre än att se upp mot himlen
och se det vackraste jag vet.
Jag förundras lika mycket varje gång,
miljoner gnistrade stjärnor, mörker och tystnad.
Det är så fint och jag blir så lycklig varje gång.
Nog är det sorglig att sommaren snart är slut,
att det knappt hunnit vara någon sommar.
Men satan vad jag saknat de kalla vinternättera,
med en stjärnklar himmel.

Kärlek och hat går hand i hand,
och det stämmer så bra på vår relation.
Dock skulle jag aldrig säga att jag hatar dig,
men ibland vill jag slå dig riktigt hårt.
Och andra stunder, de flesta stunderna
lyser du upp min tillvaro och jag älskar dig till tusen.
Gladast av dig.
Argast av dig.
Skulle vi vara tillsammans, skulle det aldrig finnas en balans.
Ett passionerat, hett och våldsamt förhållande.
Så det är nog tur,
att vi älskar varandra,
som bästa vänner,
för det,
det är vi jäkligt bra på.